En tripp till Rosersberg

"-På kullen ligger en kung begraven!"

"-Kom vi går ut!" ropade Viveca och byltade genast på sig alla kläder hennes stora garderob kunde mata fram. Katja var också eld och lågor över spektaklet men jag tvärvägrade. "-Det är kallt!!" "-Kom igen nu, det blir kul!" ropade dem båda i kör. "-Jag tror er inte!"

"-Du kommer tacka mig sen!" försökte Viveca. "-Ja möjligtvis när du släpper in mig i huset igen!" svarade jag. Dem klädde mig i moonboots, 2 par långkalsonger, gorillavantar och annat tjafs men inte log jag för det. Mörkt var det också men inte behövde vi ficklampa för det. Vi knatade mot kullen och efter 10 minuter frös jag något så förbannat. "-När blir det här roligt?!" försökte jag utan att få svar.

Med livet som insats tog jag mig upp för den branta kullen. Ja det var en riktig kamp. Höll på att stryka med. När jag väl kommit upp till toppen efter ytterligare 10 minuter var jag så andfådd att jag behövde hjärt och lungräddning.

Då inser jag att Viveca inte ens börjat ta sig upp för kullen!! &/¤(%/%&¤#&¤#"#"! Där låg jag på rygg och flämtade medans Viveca och Katja stod nedanför och tittade på stjärnor. "-NU KOMMER NI UPP ANNARS GÅR JAG IN IGEN!!!"

Jag gick ner och satte mig och surade i en snödriva. Då gick Viveca och Katja upp på kullen och ropade. "-Kom då!" Jag svarade "-ALDRIG I LIVET! IDIOTER!"

Lyckades övertala idioterna om att gå in igen. Vi gick ut på verandan och tog en cigg och tittade på ett plan som lyfte från Arlanda. "Kolla planet! Det svänger!" utbrast Katja. Den mest lättimponerade tjej jag träffat. Att planet svänger imponerar föga. Det känns mer som att jag kräver det? Kvällen fortsattes med att dricka te och måla Viveca med vattenfärger.

"I brist på målarböcker..."