Stingray Karlkvist

"-Nej det är ingen stingrocka, det är Karlkvist!"

Det här är Stingrockan Karlkvist, född någonstans runt 1948. Gamla farbröder tar gärna på sig kläder dem hade när dem var unga och populära, för att återuppleva dem gamla guldåren igen.

Corvetten har han polerat sedan -88 och nu har den nästan ingen lack kvar. Det gör ingenting för farbror Karlkvist köpte precis en ny doftgran med lukten "ny bil." Själv tycker jag det mest luktar sekret och ågren i baksätet men det är så det ska vara, enligt honom själv.

När Hasse var 18 barre gammal fick han öknamnet "Stingray" för att han stack allt som rörde sig med sin vassa lilla snabel. Och i Norberg bodde det hela 1000 personer och minst 300 av dem var kvinnor. En del var barn. Vad Stingrockan spetsade får ni allt tänka ut själva, jag säger inte att han var/är pedofil.

Idag är han bruksmogul och om sommaren ser man honom komma ut från sitt ide med sin cabriolet. Han kör alltid på lägsta växel och är en av alla dem idioter som bidrar till växthuseffekten. 

Men han cyklar också. Jan Patrik Brändström är en av alla dem som fått smörja Karlkvists cykelkedja i rummet där lyset inte riktigt fungerar som det ska. "-Och smörjfettet är bra till annat också", menar Karlkvist och sippar lätt på sin kaffe latte.

"-Som frisyrgelé och inte som glidmedel!" kontrar Brändström, som inte har något hår alls, och tittade barskt på mig. Jag vågade inte sitta kvar på Karlkvists kontor längre. Lämnade grabbarna och deras kära minnen ifred.