Vykort från Vilhelminaparken

"-Det växer i döda skogen! Det växer i döda skogen!" Han kom springandes nerför backen och hans bruna yviga kalufs fladdrade i vädret. Benen var som trumpinnar på honom kan man säga. Han stannade framför oss, flämtandes och pustandes men med ett leénde endast en mor kunde älska. Hans namn var Simon.

Jag vände mig om till Danne och sa; "-Är det där en idiot?" Han tittade på mig med en allvarlig skeptisk min. "-Vad fan är det för fel på dig? Gillar jag att fista mig själv kanske?"

Bara två dagar tidigare hade man tagit honom, på minst sagt bar gärning, i ett källarförråd mitt i natten. Med näven, hela vägen upp/in. Det värsta är att det var Muffens förråd. Skit samma, det står en notis om det i måndagens FP iaf.

"-Förstår ni inte? Riddar Kato är död! Tengil har lämnat byn! Killar kan ha kjol!" yrade Simon. Jag och Danne bara tittade på varann och jag sa "-Nu talar han i tungor igen. Vad ska vi göra?"

Men vi fortsatte ignorera honom, vilket han inte brydde sig om. Raskt tog jag upp en isglass ur fickan och vi satt där på Villaparksbänken och sög, jag menar delade på en Piggelin, som förr i tiden kostade 4 riksdaler på Ica Facilköp uppe i Kolarbyn. Jag och min kusin.

Som två utvecklingsstörda ute på fågelskådning.