Fredagskrönikan

Året var 1998, samma sommar som Marabou slutade tillverka tuggummit Toy. Våran gamla kära ungdomsgård Alfagården anordnade en trevlig sommarresa till Danmark, för dem övriga barn som inte hade råd att åka utomlands på sommarlovet. Som till Turkiet till exempel, det var lite -90 att åka till Turkiet. Under 2000-talet verkar det vara Thailand som gäller. Själv har jag inte varit varken i Turkiet eller ens Thailand. Jag är ett av dem barn som åkte till Danmark.
Det här är min berättelse.

Kerstin Bendtsen, Alfagårdens ledande pionjär hade samlat en skock försynta ungar till någon sorts form av klassresa. Boendet skulle ske i Unga Örnas lokaler i en liten pittoresk by nära havet. Två minibussar hade hyrts, Aqua hade precis lamslagit oss med sitt första album "Aquarius", och jag brakade rätt in i målbrottet, innan vi hann lämna Fagersta. Dålig tajming men man ville ju ändå åka till Danmark, bli man, och komma hem igen. Med hår på bröstet.

Kerstin varvade igång gamla Bettan och ja, där åkte vi, ett gäng uppjagade hormonstinna tonåringar som drömde om sol, bad, glass och vilda djur. Happy boys and girls, som är första spåret på Aquas skiva beskrev oss perfekt. Inget kunde ta den här sommaren ifrån oss. Inte ens regn. "-I'm a barbie girl, in a barbie world..." pep jag och hela bussen höll på att kikna av skratt. Stackars Kerstin körde nästan i diket. Men Aqua spelades om och om och om och om igen. Endast ett fåtal gånger kunde man urskilja Ace of Bases mediokra dunkande längst bak i bussen. Men då sjöng vi istället; "-Doctor Jones, Jones, calling doctor Jones..."

Väl nere i Helsingborg var det dags att kryssa på havet. Låter lyxigt men tjugo minuter går rätt fort, även fast vi hade tråkigt. Den vita minibussen svängde vid ett danskt vägskäl och vi stannade till och tog kisspaus. En av ungtupparna passade på att ta fram en ask röda Marlboro och tände en cigg. Vi kan kalla honom Dan. Med all rätt så konfronterades Dan rätt hårt och rätt fort av den ledande ordningsmakten, dvs Kerstin med befäl. Men Dan bara förklarade kaxigt "-Jag röker inte längre, jag har slutat." Vi påpekade att vi inte trodde honom, eftersom en liten cigarett hade fastnat i hans mungipa.

Dan var inte äldst av oss grabbar i bussen. Den äldsta hette Stadde, han var nästan för gammal för att få åka med. Lite speciell. Men Kerstin var den som tog alla örnar under sin vinge. Näst äldsta killen hette Töfa och han hade definitivt varit i exotiska Turkiet, men Danmark skulle minsann visa honom dess anrika naturliv och kulturarv. "-Visste du att man käkar choklad på limpmackorna i Danmark?!" utbrast han och tog upp en dosa Ettan och kramade en prilla. Det visste inte jag då. Och döm om min förvåning bäst jag satt där med mackan i halsen. Det var så gott!

Man tycker kanske att mitt bästa minne vore dem enorma glassarna, Soft ice med flödeskum, eller havet och maneterna vi kastade på varann, eller den alkoholfria ölen vi köpte inne på Spar bara för att testa gränser. Men nej. Vi skulle nämligen på vilddjurssafari. Precis lika spännande som det låter, om det inte vore för Dan. Våran grädde på Danmarks mos för att uttrycka det en smula upplyftande.

Det var som Jurassic Park. Vi åkte in genom grindarna och såg skyltar som "Må ikke fodre dyrene!" som på svenska betyder Mata inte djuren. Som tända små ljus satt vi i bussen och beskådade apor, tigrar, lejon, zebror, you name it! Och på ett ställe mitt inne i safarin fick man kliva ur bilen och klappa diverse kramgoa djur. Detta fick Dans stenhårda pojkhjärta att smälta. Vi klev ur bilen och Dan gick omkring och såg sig omkring.

Plötsligt hörs ett ljudligt skrik en bit ifrån och i vild panik ser vi Dan komma springandes mot oss med en livs levande kamel hack i hälarna. Som förmodligen bara ville leka lite. Vi andra sökte skydd i bussen men inte Dan. Gallskrikandes slet han upp bildörren på bilen bakom oss och hoppade in. I den bilen satt en tysk barnfamilj som inte visste vem dem skulle vara mest rädd för. Den skrikande svensken Dan eller den danska glada kamelen. Men mest rädd, det var nog Dan.

Fotnot: Dan heter egentligen något annat.