Fredagskrönikan

"-Nu får du allt ta och komma på nästa hemmamatch" beordrade mannen med hammocken på ryggen. Jag fick skämmas lite då jag lovat att komma ett par gånger men inte dykt upp. Det är ju egentligen play-offen som är roligast att se, men visst. Det var ju ändå fredag och att gå på hockey är egentligen ingen dum förfest. Det är ju nästan samma sak, man sitter där och skrålar och man får max höra tio sekunder av varje låt som spelas mellan avbrotten, precis som hemma. Det var nästan så att man saknade en jumbotron där någon kunde tvinga en att titta på tramsiga Youtube-klipp mellan varven.

Det var över tio år sedan jag satte min fot på Fagerliden. I entrén hostade jag upp en hundralapp och fick tillbaka två femtiolappar, trots att inträdet gick på femtio riksdaler. Men mitt snikna hjärta kunde bara inte stoppa ned dem i plånboken. Lämnade tillbaka en femtiolapp och stegade in. Hela kroppen fylldes av eufori och nostalgikänslor. Helt plötsligt blev man grabb igen. Den bisarra lukten av leverpastej låg kvar som en fuktig hinna över arenan, precis som när man var mindre. Men det var något som inte stämde, något hade hänt.

Den kalla ishallen vittnade om en förändring, vilket kanske inte är så konstigt då det mesta förändras med tiden. Den vänstra sittplatsläktaren var borta, många sponsorer hade flytt sin kos och ståplatsläktaren var igenspikad. Nu kunde man inte springa därunder längre och leta puckar, mynt eller peta farbröder i arslet med ett sugrör som man kunde förr. Och jag vill minnas att man släckte ned hallen och dunkade på en partystänkare medans laget triumferande stegade in på isen och åkte runt runt i mittcirkeln och slog klubborna taktfullt i isen. "-Vart tog den traditionen vägen?" frågade min kompis Joel och tittade förundrat på mig. En mycket bra fråga, utan svar.

Och vart var alla Fagerstabor? Endast 142 stycken tappra själar visade dock sitt stöd denna drabbning som skedde mot Hofors. Alla som inte var där kan gott och väl köpa en extra FAIK-kasse i affären nästa gång.

Kröp upp på läktaren bakom duon Spolander/Albinsson som agerade totempålar i båset. Rädslan för att bli träffad av en puck visade sig inte vara helt obefogad men jag kände mig trygg bakom duon. Det kändes mer som att dem ville bli träffade av en puck. Rätta mig om jag har fel men är det inte det målvaktens uppgift? FAIK inledde störtskönt och jag förväntade mig en totalkross. Men något hände, man slappnade av och för ett par sekunder trodde jag att jag satt på Västanfors IP och tittade på bandy. Kom till insikt att jag faktiskt befann mig på Fagerliden, tittandes på damhockey? Nåja, man vann i allafall och kvar på läktaren satt den unga grabben och drömde sig in på planen. Inte för att jag var någon stjärna när min karriär begav sig. Inga mål, ingen assist, inga utvisningsminuter och inga förhoppningar.

Men trots kylan och träsmaken i arslet så var matchen perfekt fredagsunderhållning. Bestämde mig för att gå på nästkommande match och se FAIK ta emot Ludvika. Och nu kunde man äntligen snacka hockey. Hövding Spolander hade tvingat hela laget att käka puckar med taggtråd till frukost. Han tog upp valthornet och blåste fanfariskt, som i Fäbodjäntan, och vips så ledde man med 3-0.

Mannen med minst hår, och då syftar jag inte på Albinsson utan på Ludvikas tränare, var rosenrasande. Argare än matadoren i tjuren Ferdinand. Han svor och skrek åt motståndarlaget men tränarduon kunde inte bry sig mindre. Inte en min rörde dem. Och när man väl klappade in 8-0 bakom Ludvikas målvakt tänkte jag att nu lär dem väl vara lika glada som två hästar i en rutschkana. Men det fanns inte plats för skratt. Blodigt allvar 3x20 minuter. Ludvika förnedrades med hela 9-1. Högklassig underhållning. En totalkross lika stor som Foppas besked om att återigen lägga rören på hyllan. För 94:e gången... Nej jag litar mer på Hosni Mubarak än på Peter Forsberg, så är det bara.

Fredagen den 25:e spelar man sin första play-off hemma på Fagerliden och jag hoppas innerligt att folk vallfärdar dit och ger FAIK det stöd dem behöver!