Körkort feat. Polis & Transportstyrelse

Det här med körkort är ju en lustig historia. Allt började den 13:e
februari. Jag hade två tjejer och en kompis i bilen och vi hade festat hela
helgen. Polisen fick syn på mig vid Coop-parkeringen och följde mig till
Sveavägen där jag skulle släppa av en kompis samt hämta matlåda hos mormor.

Här stoppar man mig och går igenom sällskapet fort och tycker att jag är
märkbart påverkad av MDPV. Fast sen ändrade man sig till amfetamin eftersom jag dömts för det 10 år tidigare.

Det blir i denna ordning förhör, blodprov, alkotest, förhör och klä av sig
naken, topsa. Fine jag har inga problem med det men sluta kalla det för
rutinkontroll för jag vet hur en rutinkontroll går till. Och ställ mig inga
frågor när allt jag säger i era öron är lögn. Här tog man genast ifrån mig
körkortet då jag visade vagt på amfetamin på deras inte 100%-iga stickor.

Innan jag gick från polisstationen så frågade man om jag skulle tacka ja
till hjälp av SMADIT (Samverkan mot alkohol och droger i trafiken) om jag
gjorde det så skulle DE kontakta mig inom 48 timmar och det skulle hjälpa
till att få behålla mitt körkort. Jag tackade naturligtvis ja men nekade
till brott. Efter det ringde jag Soc och dubbelkollade det där med SMADIT,
jodå DE kontaktar MIG.

Urinet skickades på analys och ärendet skulle ta en månad. Det gick en
månad och transportstyrelsen hörde av sig och skällde på mig. Jag skulle
minsann gå en nykterhetutredning i sex månader med tillhörande hårprover samt en psykutredning för "ADHD, schizofreni eller andra kognitiva beteendestörningar."

Efter sex veckor fick jag tillbaka körkortet då blodproverna friade mig
från drograttfylla och min utredning startade. Det här var tydligen
ovanligt då det inte bara var jag som stod där som ett frågetecken på Mitt
Hjärta och undrade i vilken ända vi skulle börja i och vad det skulle
kosta, men det slutade med att jag hostade upp fem tusen direkt,
delbetalning var inte möjligt. Tur för mig att jag hade råd då.

När det var en månad kvar av min utredning ringde jag upp Angela på
Transportstyrelsen för att fråga lite angående den här psykutredningen som hon ville ha mig på. Frågade henne om det är jag som ska kontakta psykolog eller om han ska kontakta mig, jag menar det är bara en månad kvar, hur ska vi hinna det här? undrade jag.

"-Va, vart har du fått det här ifrån?" frågar hon. "-Ja från det här pappret med ditt namn och detta telefonnummer på?" svarar jag. Hon kollar sin dator, går iväg tio minuter och kommer tillbaka och säger att jag inte alls ska ha en utredning. "-Okej men hårproverna då?" frågade jag. "-Vilka hårprover?" undrade hon. Jag menar.... vem är det som är påtänd egentligen? Nu är min utredning klar, jag väntar på svar från Transportstyrelsen och min läkare gav tummen upp kan jag säga.

Men så kom det en nu en måndag. Jag hade jobbat måndag till fredag 14.00 - 22.00. Lördag och söndag 07:45 - 20:15. Stämplade ut och åkte hem och diskade och dammsög i 45 min innan jag skulle hämta tjejen vid tågstationen. Plockar upp henne och svänger ut från Västanfors. Då dyker
det upp en polisbil bakom och det är inget jag bryr mig om. På riksan kör jag om en lastbil och de kör om mig så de ligger framför, svänger in bussfickan och låter mig köra om och börjar följa min bil. Alldeles utanför polisstationen stoppar man mig och tittar ungefär två sekunder på mig innan man påstår att jag är narkotikapåverkad. Det var naturligtvis samma polis som 13:e februari.

Jag drar ett par suckar och är på väg att brisera men lägger band på mig och följer med på dessa fjantiga prover en gång till då. "-Den här gången får du mig inte på nåt" försäkrar jag men deras sticka visade naturligtvis vagt på amfetamin. Vad som skiljer sig från förra gången är att man satte
både körkort och bilnyckel i handen på mig och sa att jag fick köra hem. Då tänkte jag faktiskt så här; "-Fan att jag inte var positiv på LSD eller nåt." För då hade jag fan inte åkt raka vägen hem till min flickvän utan då hade jag gett mig ut på vägen igen och CP-kört i varenda rondell som politikerna byggt.

Det är faktiskt fullt möjligt för mig att spräcka den här bubblan Ni lever i. Polisen har många gånger frestat mig till att visa vad jag kan göra och inte göra, för det verkar onekligen så att jag vet lite mer. Jag påstår att det är fullt möjligt för mig att framföra ett fordon helt felfritt i trafiken för att sedan vid en rutinkontroll, ramla ut ur bilen med pupiller stora som tefat, och ändå få behålla körkortet. För Sverige är ju ett underbart land när det gäller att stifta lagar, det vet vi ju sen tidigare? OCH DET SKA INTE VARA SÅ! Både polis och Transportstyrelse är ett skämt.

Nu lär jag ju få höra mer från Transportstyrelsen och jag kan säga att jag har lessnat ur. Ta mitt körkort bara. Jag bryr mig fan inte längre. SMADIT har fortfarande inte ringt förresten. Fick inte ens erbjudande om det nu sist? Men jag säger det igen, jag är oskyldig. Hade jag inte varit det hade
jag inte skrivit denna krönika.

Om vi säger att jag blir av med kortet, ska vi då också anta att jag har arbetat och kört drograttfull de senaste sex månaderna då också eller? Och så var det det här med ens trovärdighet när man en gång blivit dömd. Men blir jag av med kortet ska jag dra en sån lättnadens suck.... ändå tills jag är ute efter klockan 22.00 och promenerar. Då kommer polisen och undrar vad fan man gör ute så här sent på kvällen och så börjar karusellen om med nya provtagningar. En tråkig och kostsam ond cirkel för båda parter som inte leder någonstans, sanna mina ord!!

 --------------------------------------------------------------------
OCH SÅ SLUTADE DET MED ATT JAG BLEV OSKYLDIG. ERA FÖRBANNADE JÄKLA KLÅPARE! JAGA PALMES MÖRDARE ISTÄLLET ELLER GÅ EN KURS! SATANS KLOTMONGON!!