Mormor igen, det arma skrället

Jag måste berätta. Min mormor det arma skrället.. jag, morsan, mormor och morfar sitter och fikar. Hunden Ferry, en springerspaniel, sitter emellan oss. Jag tar en chokladfyrkant. Det var då ingen boll. Det var mer en Rubriks kub. Fast mindre. Men ändå större än en tärning. För en sekund tappar jag fokus då mormors löständer glappar allt för mycket. Ferry hugger direkt, som en kobra. Morsan är snabbare och hinner med nöd och näppe ta den ur hans mun.

Morsan lämnar över den den nu ganska kantsötta chokladfyrkanten med bitmärken till mormor, i samma tro som mig. Att hon ska kasta den naturligtvis. Men det gör inte den Lidl-handlande pensionären. Istället räcker hon den till mig och verkar liksom inte förstå situationen. "-Inte fan vill jag väl ha den nu, fattar du väl!" fräser jag. "-Vadårå?" säger mormor och tittar frågande på mig. "-Ja, själv tycker jag att det beror på att han slickar sig själv i arslet mellan varven?"

Och jag är rätt säker på en sak. Om inte jag och morsan hade varit där så hade hon säkert lagt tillbaka den i asken. Och förhoppningsvis bjudit bort den till någon annan. Hon är bra go den där mormor... Men fortsättningsvis tar jag med mig eget fikabröd dit.