Påskbekymmer

Vad är det för vits med påskmiddag egentligen? Det är ju samma mat som vi äter under julen. Igår var det dags för påskmiddag hos mormor. Jag fasade. Det första morsan gör är att säga att jag ser ut som en vagina i ansiktet. "-Stora läppar och hår runt om!" Mormor kastade fram ägg, prinskorvar, jansson, köttbullar etc. Men ingen rödbetssallad. "-Min högra hand för lite rödbetssallad!" gastade jag. Nu ännu mer irriterad. Jag fick sitta längst in brevid Denise och Louise vid ett dammigt eluttag mitt i ansiktet, i en soffa lika stor som en skokartong. Och så den där loppcirkusen till hund. "-Nej det är inget vattenfall, det är Ferry som dreglar!" och när jag är som mest irriterad säger mormor "-Är det inte lite larvigt att hålla på och få påskägg när man är 27 år gammal?" Jag svarade, "-Jag är faktiskt bara 25!!"

Ferry skulle prompt sitta brevid och dregla och hålla isär mig och syrran som bråkade. Och vid det här laget satt jag nästan på en yta av atomer, så jag fick stå och äta tills hundfan lagt sig på golvet igen. Det var dramatik och smutskastning på hög nivå. Som det alltid är när man ska ha nåt med familjen Fredin att göra. Och när syrran pickade mig i sidan så jag slog ut ett glas påskmust över bordet fick jag nog. Men lyckligtvis hittade jag mormors batikmålade crackpipa som hon kanske köpte i Christiania någonstans på 50-talet i sin ungdoms glada dagar..

"-Jag orkar inte! Inte för allt smör i Småland!"

Idag skulle jag hämta syrran i stallet. Ute i Åvestbo någonstans. Och jag mitt med lokalsinne. "-Jag kommer åka fel, följ med", vädjade jag till min andra syster. "-Nej jag orkar inte." Morsan skulle guida mig på telefon. Nåja brände ut till Åvestbo efter morsans instruktioner. Och hamnade helt fel. Förvirrat ringde jag syrrans kompis. Och nu har vi alltså tagit oss så pass långt ut på landsbygden att man inte har någon täckning på mobilen. Knappt. Vi kom fram till att jag åkt upp för fel backe till vänster. Skulle sedan åka tills jag såg några hästar, och så skulle dem stå efter vägen. Och jag åkte, och åkte, och åkte. Guldet blev till sand. Till slut hade jag kört så långt ut i skogen att jag nu skymtade urskogsbefolkning. Tre tår och fyra pannor. En tand. Jag frågade den lokala byhoran vart stallet låg och hon tittade konstigt på mig. Som att vi träffats förut.. Jag åkte raskt vidare. Min systers mobil låg förstås hemma och inte i hennes ficka. Den enda 13-åringen som INTE har separationsångest från sin mobiltelefon. Men för datorn. Puh! Då är hon en fullfjädrad elknarkare. Offline är det samma som inget syre för henne. En gång satt hon med nätverkssladden rätt in i venen. skrikandes "-MÅSTE UT PÅ ÄM-ÄS-ÄN!" Roligt. Men hur som helst jag åkte och åkte på den där vägen.

Och helt plötsligt har jag hamnat i Bastmora. Nej, jag hittade aldrig min syster. Jag lämnade kvar henne i skogen och åkte ut till Ulfsbo och fikade med hennes far istället. Att lära mig hitta till nya platser, är inte min grej. Inte ens lokalt. Kommer jag för alltid vara fast i denna gudsförgätna hålan? Och min syster? Jag har ingen aning. Kanske uppfostras hon nu av en flock vargar? Eller av älgar? Har hennes godisdiet bytits ut mot torv och mossa? Har hon byggt bo i en gran? Jag vet inte. Men det var då sista gången jag hämtade henne i något stall. Jag undrar när morsan märker att hon är borta. Hm... bäst att slå av telefonen.

Rösta på Kolarbyn viskar..