Mitt egna smultronställe

"-Nej det är inte smultron, det är stålbär!"

Oooooo-Ah-Ooooo! Shobidoo bap bap! Det var faktiskt inte så tokigt att jobba em-vecka trots allt. Solen var på sitt bästa humör och minsta  steg man tog inne i lokalen så flöt man fram av svett. Naturligtvis apmycket att göra också, men det gnäller jag inte på. En dag hade jag glömt att slänga i ordning en matdosa eller två, så jag kom på den briljanta idén att gå ut och sola bringan. Valpen saknade Husse och kom springandes...

Och bäst jag och pöjchen gick där så fick jag syn på lite smultron ute vid gamla rörverkets stålgård. Miljarder! Min förvirrade sommarmupp hasplade ur sig "-Hur fan kan du se dem? Jag ser då inga.." Hela stålgården är tom, det vildvuxna gräset har röjts ned, och på dem arma gräsplättarna, som för övrigt är bruna, växte det fullt av härliga bär. Nåja även en blind höna kan hitta ett korn, visade det sig.

Vi gick runt och plockade i en kvart och fick ihop nästan hela min kaffemugg. Så tänkte jag vara sjysst och dela den med honom men han ville inte ha! "-Jaja mer åt mig!" (: Det var inte en jävel på hela skiftlaget som ville ha. Mitt skiftlag fruktade något. "-Lite skit har man väl aldrig dött av!" sa jag och vräkte i mig muggen. Det var helt underbart gott, mina smaklökar krullade sig. Men här och där kunde man känna en pikant smak av kemikalier, järn, sulfit och urin

Men eftersom jag har spenderat somrar i den där farliga källaren så lär jag väl stå pall för lite stålbär? Visst, jag rör om i kaffet med en spritpenna som jag sedan torkar av på mina überskitiga arbetsbyxor varje dag. Kaffemuggen har jag diskat en gång på 1 år. Och den är givetvis av stål. Jag har andats slipdamm sedan 2002, jag pallar minst två år till av betsyra, emulsion och olja. Gutår! Glasnost.